Live: Testament på Sigurdsgatan 25

Några dagar innan Testaments spelning i Västerås ser jag ett videoklipp från Wacken Open Air föra helgen där bandet manglar ut ”Into the pit” för tiotusentals personer i publiken. En gigantisk circle pit uppstår. Det är mäktigt att se. Några dagar senare står Testaments sångare Chuck Billy framför 300 personer på en liten rockklubb i en medelstor svensk stad och introducerar just ”Into the pit” med orden ”You know what to to right?”.
Kontrasten mellan spelningarna kunde inte vara större kan tyckas. Men faktum är att Testament genomför spelningen i Västerås med samma intensitet som om det vore en av deras viktigaste konserter någonsin. Testaments thrash metal från The Bay Area funkar lika bra på en liten klubbscen som på en gigantisk arena.

Recension: Radar Men From The Moon - Echo forever

De senaste årens stoner- och retrorockvåg har även resulterat i en uppsjö intressanta band som ägnar sig åt den mer psykedeliska sidan av rockmusiken. Arvet efter Pink Floyd, Can och Hawkwind förvaltas idag av band som Astra och andra på bästa sätt. På nätet kan man botanisera på bloggar som Stonerobixxx i timmar och ständigt upptäcka nya band som befinner sig i omloppsbana kring galaxen Rock.

Radar Men from The Moon är ett holländsk trio som tidigare släppt en EP som man kunna lyssna på via Bandcamp.com. Nu kommer fullängdaren som även den finns att införskaffa via just Bandcamp och mitt råd är att du stödjer bandet för här finns kvalitéer som man inte ofta stöter på. 

Recension: Iron Maiden - Powerslave

Iron Maidens skivproduktion mellan åren 1982 och 1988 är helt enastående i hårdrockens historia. Eller vad sägs om ”Number of the beast” (1982), ”Piece of mind” (1983), ”Powerslave” (1984), ”Somewhere in time” (1986) och ”Seventh son of a sventh son” (1988). Bara att räkna upp dessa titlar ger mig som hårdrockare sedan över tjugo år tillbaka behagliga rysningar av välbehag. Och av dessa fem plattor är det just 1984 års ”Powerslave” som ligger mig närmast om hjärtat.

Efter att ha avslutat 1983 års turné låste bandet in sig i Compass point studios tillsammans med dåvarande husproducenten Martin Birch (som tidigare producerat band som Black Sabbath, Rainbow, Deep Purple och Whitesnake) för att spela in en ny platta.

Bandet hade egentligen ingenting kvar att bevisa efter framgångarna med skivorna ”Number of the beast” och ”Piece of mind”. Men den nya plattan skulle ta bandet till höjder som ingen vågade drömma om. På något sätt var det här som det Iron Maiden som jag lärt mig älska definierar sig själva på riktigt. Ljudbilden är perfekt med Neil Murray och Adrian Smiths tvillinggitarrer, Steve Harris galopperande bas och Nick McBrains trumspel som är utsökt. Och Bruce Dickinsons röst har aldrig låtit bättre än här.

Recension: Bong - Mana Yood Sushai

Nästan varje dag upptäcker man ny musik som man blir förälskad i. Nu senast är det Bong som förfört mig med sin medititativa och drömska drone. Drone kan vara extremt jobbbigt att lyssna på men Bong låter istället den repetitiva musiken falla ner i en psykedelisk fåra där vi tas med i den dimma som bandnamnet antyder och upplevelsen är väldigt behaglig.

Det fjärde släppet "Mana Yood Sushai" består av två spår vars totala speltid är nästan 50 minuter. Det är svårt att gå in på detaljer eftersom detta måste ses som en helhet.

Recension: Snail - Terminus

Jag vet inte mer om Snail än att bandet bildades 1992 och hade en mindre framgång med debuten för att sedan självförstöra sig på grund av sex, droger och rock 'n' roll. 2008 återförenades bandet och släppte skivan "Blood". Nu har den tredje skivan i kariären kommit som heter "Terminus" och som för övrigt har ett av årets tuffaste skivomslag.

Musiken är tungt Black Sabbath-influerad stoner som är så ökendammig att man känner sandsmaken i munnen. Men här finns också riff som har dna från Iommi, Page och Blackmore. Men vi hittar också rester från Kyuss, Fu Manchu och Sleep. Jag dyrkar det här förutsättningslöst. Det finns en sådan fruktansvärd tyngd och självklarhet i varje anslag. Det är som att se en slägga slå ner varje gång och som krossar allt. Men det finns också nyanser i riffen och ibland tillåter sig Snail att flyta iväg ut i rymden. Inlsagen av psykedelia och improvisationer som är så sinnesutvidgande som det är möjligt på laglig väg.

Som sagt, detta är av någon outgrundlig anledning första kontakten med Snail för mig. Och det är sådana här fynd man lever för som utforskare av rockmusik. Det är svårt att sluta lyssna. Den senaste veckan har jag lyssnat på "Terminus" ett par gånger om dagen. Och det är ett gott betyg så gott som något.

Lyssna:
Snail - Terminus på Spotify

Recension: Crucified Barbara - The midnight chase

Hur gör man en skiva som har tydliga spår av sitt musikaliska och därmed riskerar att låta lite dammigt arv men ändå får det att bli nytt och fräscht? Svaret är ganska enkelt. Man skiter i att försöka och spelar som om det gällde livet självt. För det är ju det bra rockmusik handlar om. Att spela på liv och död.

Crucified Barbara öppnar sin tredje skiva med käftsmällen "The crucifier" som är en sådan där perfekt öppningslåt på en skiva som både syftar tillbaka på bandnamnet men som också bara är en ultracool rifforgie med en refräng som man kan skråla med i. Men Bandet nöjer sig inte bara med det utan matar på med låt efter låt som håller en riktigt hög kvalitet. Ibland blir det lite rockklyschor men det kan man ta eftersom det ärligt talat hör den här typen av musik till. Varför försöka göra hårdrock till någonting annat än det som det är?


Ska man gå in på detaljer i soundet så är det här en lite skitigare platta ljudmässigt. Kanske beror det på Mia Coldhearts taggtrådsinlindade stämband som ger materialet extra energi och rå elegans. Eller så beror det på den massiva vägg av riff som Klara Force tröskar oss med. Det är hur som helst en fröjd att höra.

Candlemass - Nightfall

I min skivsamling finns det få skivor som när jag köpte den som var så omgärdad av mystik. I alla fall i min hårdrocksvärld i lilla Kolbäck. Jag minns inte hur jag upptäckte den men det kan ha varit i Metal Hammer som jag köpte på pressbyrån i Hallstahammar. Skivan heter ”Nightfall” och gruppens namn var Candlemass.
Jag minns tydligt känslan i kroppen och gåshuden när jag lade skivnålen mot vinylskivan och ”Gothic stone” tornade upp sig framför mig med sina episka änglakörer och dundrande stridstrummor. Musiken förstärker omslagsmålningen ”The voyage of life” målad 1842 av romantikmålaren Thomas Cole.


När den sedan sömlöst går över i Messiah Marcolins mässande stämma som i inledningen av ”The well of souls” förkunnar:

I bind unto myself
today the strong name of the trinity

Så förlorade 15-åringen i det där pojkrummet definitivt sin själ till hårdrocken.