Recension: Crucified Barbara - The midnight chase

Hur gör man en skiva som har tydliga spår av sitt musikaliska och därmed riskerar att låta lite dammigt arv men ändå får det att bli nytt och fräscht? Svaret är ganska enkelt. Man skiter i att försöka och spelar som om det gällde livet självt. För det är ju det bra rockmusik handlar om. Att spela på liv och död.

Crucified Barbara öppnar sin tredje skiva med käftsmällen "The crucifier" som är en sådan där perfekt öppningslåt på en skiva som både syftar tillbaka på bandnamnet men som också bara är en ultracool rifforgie med en refräng som man kan skråla med i. Men Bandet nöjer sig inte bara med det utan matar på med låt efter låt som håller en riktigt hög kvalitet. Ibland blir det lite rockklyschor men det kan man ta eftersom det ärligt talat hör den här typen av musik till. Varför försöka göra hårdrock till någonting annat än det som det är?


Ska man gå in på detaljer i soundet så är det här en lite skitigare platta ljudmässigt. Kanske beror det på Mia Coldhearts taggtrådsinlindade stämband som ger materialet extra energi och rå elegans. Eller så beror det på den massiva vägg av riff som Klara Force tröskar oss med. Det är hur som helst en fröjd att höra.


Det här är skiva som växer varje gång jag lyssnar på den och den är ett stort steg framåt för Crucified Barbara som på tidigare plattor oftast haft några riktiga höjdpunkter men som i längden blivit lite småtråkiga att lyssna på. "The midnightchase" däremot är jämnare, bättre och är allt i genom en strålande hårdrocksskiva.