Candlemass - Nightfall

I min skivsamling finns det få skivor som när jag köpte den som var så omgärdad av mystik. I alla fall i min hårdrocksvärld i lilla Kolbäck. Jag minns inte hur jag upptäckte den men det kan ha varit i Metal Hammer som jag köpte på pressbyrån i Hallstahammar. Skivan heter ”Nightfall” och gruppens namn var Candlemass.
Jag minns tydligt känslan i kroppen och gåshuden när jag lade skivnålen mot vinylskivan och ”Gothic stone” tornade upp sig framför mig med sina episka änglakörer och dundrande stridstrummor. Musiken förstärker omslagsmålningen ”The voyage of life” målad 1842 av romantikmålaren Thomas Cole.


När den sedan sömlöst går över i Messiah Marcolins mässande stämma som i inledningen av ”The well of souls” förkunnar:

I bind unto myself
today the strong name of the trinity

Så förlorade 15-åringen i det där pojkrummet definitivt sin själ till hårdrocken.


Varenda strof var svart magi. Varenda trumslag var ett hjärtslag. Varenda riff tornade upp sig som ett ohelig kyrktorn framför mig.
Sanningen är dock att just ”The well of souls” är baserad på filmen ”Indiana Jones – The raiders of the lost ark” och hade egentligen ingenting med det ockulta onda ritualer som jag som 15-åring föreställde mig att det handlade om. Men det spelar ingen roll egentligen. Faktum kvarstår att ”Nightfall” är en av de mest storslagna heavy metal-album som någonsin spelats in.

Nu är det naturligtvis så att det är Candlemass debut ”Epicus doomicus metallicus” som är den platta som definierar Candlemass för många och hela genren som kallas doom metal. Och det med all rätt. Men ”Nightfall” är i mitt tycke en betydligt mer sammanhållen och storslagen skiva. Låtarna är bättre och arrangemangen är mer genomtänkta. Och jag tycker att riffen genomgående är långt mycket bättre än på debuten. Och framför allt har bandet en sångare som lyfter skivan långt över något som bandet hittills eller därefter producerat.

Jag kan varenda textrad i ”At the gallows end” och ”Samarithan” och jag får alltid en impuls att ställa mig upp och skrika ”You are bewitched” varje gång jag antingen hör låten ”Bewitched” eller på möten på jobbet när man får nog av smådryga kontorsdemoner. Och här finns fantastiska instrumentala spår som ”Codex gigas” och avslutande ”Black candles” signerad dåvarande sologitarristen Mike Wead.
Det finns en variation i materialet som få svenska hårdrocksskivor någonsin har kunnat uppvisa. Skivan spelades in av Ragne Wahlqvist i Thunderload Studios i Stockholm, även den klassisk mark för svensk metal då Ragne och hans bror var pionjärer inom den svenska hårdrocken med sitt Heavy Load. ”Nightfall” knyter på så sätt ihop historia med den dåtida samtiden.

I grunden är Candlemass musik baserad på de klassiska hårdrocksbanden från 1970-talet som Black Sabbath och Rainbow. Den huvudsakliga låtskrivaren och bandledaren basisten Leif Edling berättade för mig i en intervju för några år sedan om hur han alltid har älskat de storslagna heavy metal-plattorna som ingen längre vågar göra eftersom det anses otidsenligt och mossigt. Bandets skivor på senare år har varit en motreaktion mot nu metal, metalcore, grunge och allt annat som kvävde hårdrocken i början på 90-talet.
Denna utveckling kunde dock inte anas 1987 när ”Nightfall” kom. När jag lyssnar på den idag slås jag av helhetskänslan, den episka stämningen, storslagenheten och den fantastiska musiken. Du kan kalla det doom metal eller vad du vill. Det spelar ingen roll. I grund och botten är det här det som vi kallar äkta hårdrock.