Musik som biografi

Huvudfiguren Rob i Nick Hornbys roman ”High Fidelity” sorterar om sin skivsamling. Han gör det för att markera en förändring i livet. Denna gång är det flickvännen som har gjort slut. Han sorterar sin skivsamling självbiografiskt. Det vill säga i den ordning han köpte skivorna. En näst intill omöjlig uppgift naturligtvis men tanken är intressant.

Vad skulle hända om du gjorde samma sak?



Eller för att göra det lite enklare. Skapa ett soundtrack till ditt liv. Försök dra dig till minnes årtiondena som gått och försök minnas vilken musik som du spelade och som var viktigast olika årtal. Jag har själv försökt göra den övningen och det blev ungefär så här.

Mitt absolut första musikminne är Frank Zappa. Det minns jag redan från fyra-femårsåldern. ”Penguin in bondage” närmare bestämt. Och det är min Zappafanatiske fars fel/förtjänst. Idag älskar jag Frank Zappa och kommer förmodligen alltid att göra. Sen fortsätter vi genom 70-talsdimman. Jag minns inte mycket annan musik egentligen förutom en sak. Omslaget till Black Sabbaths ”Sabbath bloody sabbath” som även den återfanns i farsans skivhylla.

Snabbt hopp framåt. Skoldisko. På högsta volym spelas Magnus Ugglas ”IQ” från plattan ”Välkommen till folkhemmet”. Någonstans där slutade Uggla vara bra på riktigt och övergå i allmän narr för svennebanan. Så 1984 kom den verkligt stora musikupplevelsen.

”I wanna rock” med Twisted Sister slog ner som en bomb i mitt liv. Allt förändrades. Plötsligt var musiken en del av identiteten. ”Är du synthare eller hårdrockare?” var (och är) den relevanta frågan när man stötte på nya människor. Och i samma upptäckte jag band som Kiss, Scorpions, Helix, W.A.S.P och naturligtvis Alice Cooper. Min själ var för evigt förlorad på hårdrockens altare.

1987. En vän ger mig en kassett med Metallicas ep ”Creeping death” på. Jag lyssnar på den oavbrutet i veckor. Snart får jag fler kassetter med mer Metallica. Och Anthrax. Thrash metal tar över mitt hårdrockslyssnande. Allt annat blir fånigt. Jag dyrkar och gör det fortfarande. Bilder på Cliff Burtons tatuering med The Crimson Ghost får oss alla att undra vad Misfits är.

1988. En kassett med Napalm Deaths ”Scum” på sidan A och Bathorys ”Under the sign of the black mark” på sidan B kommer i min ägo. Den cirkuleras på ett nästan hemlighetsfullt sätt. Det var extrema grejer. Båda skivorna var och är fantastiska. Vi spelade den högt i skolans pausrum som efter det införde restriktioner på bandspelaren.

På Metallicas skiva ”Garage days re-revisited” har Hetfield på en av bilderna på sig en t-shirt med gruppnamnet Faith No More. Och 1989 får det obskyra bandet från Kalifornien en hit på MTV:s Headbangers ball med ”Epic”. Plötsligt vidgas den musikaliska horisonten lite men ett tag till håller jag benhårt på metal och djupdyker i band som Danzig, Carcass, Entombed, Candlemass och Obituary.

1991. Nirvana introduceras för världen med ”Nevermind.”. Metallica byter riktning och blir världens största hårdrocksband. Jag köper allt som släpps från den svarta skivan. Lars Ulrich talar om något som heter Alice In Chains. Året efter kommer grungen att sluka all uppmärksamhet.

1994. Detta fantastiska 1994. Peace Love & Pitbulls, Soundgarden, Helmet och Beastie Boys. Hårdrocken blir allt mer marginaliserad i mitt liv. Nick Cave, Tom Waits, PJ Harvey och Depeche Mode(!). Och trallpunk. Ändlösa kvällar på Smedjan i Köping med band som Charta 77, Coca Carola, DLK, Dia Psalma, Big Fish, Sober... band som formar en ung hjärnas tankar om rätt och fel.

Andra halvan av 90-talet är ganska konturlöst. Jag söker något annat. Lyssnar mycket på 60- och 70-talsmusik. Dylan, Hendrix och The Doors. Och jazz. Jag upptäcker John Coltrane.

2000-talet. Studentradion i Linköping exponerar mig för så mycket ny musik att jag blir yr. Jamaicansk dub och alternativ rock. Nya upptäckter och precis då när hårdrocken är som mest avlägsen i livet så dyker Rob Halfords första soloskiva ”Halford” upp. Och plötsligt låter allt som nytt igen. I smyg börjar jag hitta ny hårdrock och börjar maniskt samla på de gamla skivorna igen. Alla luckor i diskografin täpps till. Jag börjar skriva om hårdrock i på Metalcentral, Close Up Magazine och till slut Slavestate (som då kom ut som tidning).

Men samtidigt händer något annat. Jag blir också kompis med Stefan som är musikbibliotekarie på jobbet. En riktig muiskkosmonaut. Han öppnar dörren till elektroniskt experimentmusik och mer jazz. Miles Davis. Miles. The man with the horn. Kanske världens största musiker någonsin. Stefan visar vägen in i Miles universum. Men han introducerar också oljudsmusiken. Som Skull Defekts. Lågfrekvent drone som skakar loss tänder.

Men den röda tråden genom livet är hårdrocken. När ser tillbaka så inser jag att det alltid återvänder på ett eller annat sätt till den tunga metallen. Riffet. Primalkänslan.

Det var (i korthet) min musiksjälvbiografi.

Fortsättning följer.