Recension: Snail - Terminus

Jag vet inte mer om Snail än att bandet bildades 1992 och hade en mindre framgång med debuten för att sedan självförstöra sig på grund av sex, droger och rock 'n' roll. 2008 återförenades bandet och släppte skivan "Blood". Nu har den tredje skivan i kariären kommit som heter "Terminus" och som för övrigt har ett av årets tuffaste skivomslag.

Musiken är tungt Black Sabbath-influerad stoner som är så ökendammig att man känner sandsmaken i munnen. Men här finns också riff som har dna från Iommi, Page och Blackmore. Men vi hittar också rester från Kyuss, Fu Manchu och Sleep. Jag dyrkar det här förutsättningslöst. Det finns en sådan fruktansvärd tyngd och självklarhet i varje anslag. Det är som att se en slägga slå ner varje gång och som krossar allt. Men det finns också nyanser i riffen och ibland tillåter sig Snail att flyta iväg ut i rymden. Inlsagen av psykedelia och improvisationer som är så sinnesutvidgande som det är möjligt på laglig väg.

Som sagt, detta är av någon outgrundlig anledning första kontakten med Snail för mig. Och det är sådana här fynd man lever för som utforskare av rockmusik. Det är svårt att sluta lyssna. Den senaste veckan har jag lyssnat på "Terminus" ett par gånger om dagen. Och det är ett gott betyg så gott som något.

Lyssna:
Snail - Terminus på Spotify

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar