En klar fixstjärna på vilken rockscen
som helst brukar vara sologitarristen. Råkar sologitarristen även
vara den som sjunger så är strjärnstatusen liksom given så fort
Fendern hängs runt halsen så att säga. Gitarren råkar dessutom
vara ett tacksamt instrument att spela solo med eftersom man har ett
ganska brett tonomfång att leka med.
Men vi ska inte prata om gitarrer idag.
Vi ska prata om trummor och det ofta förbisedda trumsolots svåra
konst.
En gitarr har som sagt ett rikligt tonomfång och en inte helt
begåvad men fantasifull gitarrist kan med ganska små medel skapa
legendariska solon.
Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.
Värre är det för den stackars batteristen som sitter bakom en hel samling atonala pukor och cymbaler. Det blir då av förklarliga skäl en mindre samling toner att laborera med än för gitarristen.
Trots detta finns de där. De där
oerhörda pumpande trumsolona som tar över kroppen på en och börjar
pumpa blod i takt med bastrumman och som besätter nackmusklerna så
att man helt utan fri vilja låter huvudet boppa med mitt i det som
bara är ett fantastiskt beat. Det är ingen slump att arméer i alla
tider marscherat till trummor. Taktfasta slag över spända trumskinn
ger alltid mod i själen.
Ett bra exempel på just detta är Led
Zeppelins Moby Dick. Släppt 1969 på skivan Led Zeppelin II och
evolverad från ett jam mellan John Bonham, Jimmy Page och John Paul
Jones där Bonhams trummor får blomma ut i full frihet kryddad av
ett riktigt ihärdigt och gungande gitarriff.
Just den här versionen klockar in på
blygsamma dryga fyra minuter men den hugade kan utforska det här
solot på liveskivan How the West was won där det bjuds på nästan
tjugo minuter briljant slagverkskonst och där Bonham, enligt
legenden, bokstavligt spelade så händerna blödde.
Alltnog. Här är Led Zeppelin med Moby
Dick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar